Nu var det alldeles för längesen.

Men men.

Så blir det ibland.

Men jag har en väldigt bra nyhet. Vänster handled är opererad! Detta skedde den första Oktober, och det har gått väldigt bra, operationen tog ungefär en halvtimme, men vi var på sjukhuset från sju på morgonen till sex på kvällen. Men sjukhus är sjukhus, det vet vi alla, det tar alltid längre tid än planerat.

Sen hade jag bandage två veckor, och det var ganska så jobbigt, man var ju inte direkt smidig ;)

Och i Fredags förra veckan åkte det bort, och är ett litet ärr (cirka 4 centimeter), på ovansidan av handleden. Det ser faktiskt riktigt fint ut nu!

Och just det, de ändrade operationen, och gjorde inte titthålsoperation, utan tog bort ganglionen.

Så står man i kö igen, höger opereras i December eller Januari.

(Bilden är tydligen spegelvänd, men bandaget satt på vänster.)

Idag är det den sextonde September.

Idag var det ett år sen.
Ett år sen mitt liv förvandlades till ett helvete, fyllt med tårar, läkare, smärta och åter tårar.
Men, det finns en positiv sak med det hela, igår kom det ett brev. Från SÖS, om att operationen är inbokad. Den första Oktober, då gäller det.
Att det ska behöva dröja ett år, tills man får en operationstid, det är för hemskt egentligen. Men mycket har jag lärt mig av det här året, att inte ta något för givet, att vänta faktiskt kan löna sig, och att det finns så otroligt många människor som bryr sig om en, och stöttar, men jag har även lärt mig att se skillnad på de som verkligen bryr sig, och de som bara säger att de bryr sig.
Det syns så mycket.

Ett år.
Tolv månader.
52 veckor.
365 dagar.
En evighet.

Om tolv dagar...

Nu var det verkligen ett tag sen.
Jag får lite dåligt samvete att jag nästan aldrig skriver, men jag har inte alltid tid och ork.
Jag har liksom inget att skriva nu.
Jo, min kära bror råkade slå en dörr rakt på min handled i onsdags, så nu går man med bandage. Och så är jag sjuk, är inte alla det nu? Förkyld, men idag mår jag lite bättre faktiskt. Ska lägga in bilder nu, lite från Gotland i somras typ.
Enjoy..

Och just det. Om tolv dagar, är det ett år. 16 September.

I'm back.

Jag är tillbaka nu.
Både i skolan, i vanliga livet, och på bloggen. Hoppas jag.
Min sommar har varit otroligt bra, det kommer bilder vid tillfälle.
Det är verkligen kul att börja skolan, började i Onsdgas, alltså den nittonde. Det kommer nog bli jättebra, eftersom de jobbar på ett annat sätt så är det ganska svårt i början, och en del förvirring. Men nu kan jag alla namnen på de i min basgrupp (klass).
Jag har ju valt en lite annorlunda skola, Kunskapsskolan. Där man har ett eget schema, egna mål och pluggar på ett helt annat sätt. Jag är verkligen nöjd med mitt skolval och längtar till Måndag.
Jag som alltid trott man inte kan längta efter skolan.

SOMMARLOV

Jag har sommarlov.
Även blogglov.
Imorgon åker jag till Skåne.
Sedan två veckor hem.
Sedan Gotland.
Har inte tid att sitta och skriva, även fast jag tycker att det är otroligt kul.
Så har jag inte tid.
Jag har sommarlov.
Punkt slut.

Sommar

Vem är Promoe då?

Just det. Jag kom på en grej. Alla kanske inte vet vem Promoe är. Så jag gör väl en länk till några av hans låtar och lägger in en bild. Så alla som inte vet vem Promoe är känner sig dumma. För det är inte lätt att hålla reda på all artister just nu. Och det är inte många äldre som gillar Promoe och hans låtar. Och jag tror att det är mest vuxna som läser min blogg, även om yngre också borde läsa den. Men iallafall, här kommer bild på Promoe, och lyssna gärna på hans låtar. För de flesta är bra och har bra texter. Förutom Svennebanan då, det finns ingen mening med den texten. Men det har sagts ett antal gånger att det kommer bli sommarens plåga. Och visst kan det bli det. Alla sjunger ju på den hela tiden. Är redan en plåga. Som vi får stå ut med. Länge.

Älgar och Svennebananer

I helgen var det Karneval. De mindre barnen går i ett karnevalståg och sjunger och är utklädda. I år var det cirkus-tema. Men vi som är lite äldre, femmor till sexor, får gå på Skansen. Sedan finns det ett litet tivoli, med några attraktioner, små stånd med godis, foppatofflor, smycken, munkar, crêpes och allt möjligt. Så på dagen var vi på Skansen, vilket var riktigt mysigt. Sen på kvällen, åt vi pizza på ängen, satt bakom en stor scen de byggt upp, så vi lyssnade lite på de som uppträdde, lite lokala band och så. Men sen kom det jag väntat på. Promoe! Ja, du läste rätt, Promoe kom. Och ägde ut alla! :) Här kommer lite videos och bilder från dagen, för er som missade denna underbara dag!

Och när Promoe står där och sjunger Svennebanan, så kommer det en kille och stör. Förlåt, ni får tänka bort honom helt enkelt. Men han kunde ju inte veta att jag filmade, och inte var han helt nykter heller.

Gröna Lund och Liseberg :D

Igår var vi på Gröna Lund med klassen. Och oj vad kul vi hade! Det finns ju en ny attraktion där nu, för alla som inte visste det redan. (Vem kan ha missat?) Såklart åke jag Insane, och visst var den rolig. Men en aning överreklamerad. Man fick mest ont i magen när man åkte framlänges neråt. Och det kändes verkligen som man skulle åka rakt ner i vattnet! Allt annat var ju såklart också roligt. Extreme åkte vi fem gånger tror jag. Så ni kan ju gissa hur det kändes när jag skulle sova sen, efter en dag på Grönan från klockan 15 till klockan 21. Spring hit, spring dit. Ni kan ju tänka er hur det ser ut när ett tiotal klasser springer runt och ska åka allt. Men vad kul det var!

När åker vi dit igen?

Så nu har jag två åkband på armen, vi var ju på Liseberg. Tävlar med laget om vem som kan ha Lisebergsbandet längst, och med några i klassen om vem som kan ha Gröna Lund bandet längst...

Gbg -09

De hade bestämt, att om någon somnade på tåget hem, så skulle man få skriva bajs på den person, såklart var jag den enda som somna...

Oj, vad jag har mycket att berätta. Vet inte vart jag ska börja. Vi tog tåget på onsdagen från Centralen i Stockholm. De har ordnat ett helt baskettåget. Det vill säga, alla som åker det tåget, har någon ankytning till basket, spelare, coacher, eller vad som helst. Hur som helst, tåget tog ungefär fem timmar. Vi satt och pratade, spelade kort, körde hänga gubbe och massa mer. Och jag tillät att några i laget skrev på mina armar, men sen när vänster arm var täckt från handen till axeln, och höger från handleden till armvecket, och hela ansiktet med text, gubbar, hjärtan och allt man kan tänka sig, då ångrade jag att jag tillät det... Men det var iallfall hur kul som helst. Sen när vi kom ner dit, så gick vi till skolan där vi skulle bo. Ett jättefint ställe, speciellt när man bor med sina lagkompisar. Och det jag älskar mest med klubben är att det är sån famiöljär stämning, alla hejar på varann när man möter de på gatan, frågar hur det gått för de och sånt. Och man går på varandras matcher och kollar och hejar. Men det är inte bara sån stämning när det är cuper, utan alltid, när vi är i hallen och på varandras matcher. Eller om man bara träffar någon från klubben på gatan så hejar man. Jag kommer ihåg en gång för ganska längesen, jag skulle sitta i sekritariet för första gången, och då erbjöd sig en 93-kille direkt at hjälpa mig. Så satt han där, bredvid mig, och sa åt mig allt jag skulle göra, och efter det kan jag det där.

Jag kommer inte ihåg alla resultat och matcher, men vissa matcher minns jag mer än andra. Jag kanske ska börja med at säga att vi hade delat upp laget i två "lag", för att vi var så många som var med. På så sätt fick alla mer speltid, och vi åkte ju dit för att spela/titta på basket. Så många matcher spelades, många hallar besöktes, många applåder hördes.

Inget utav lagen klarade sig till A-slutspel, utan båda kom till B. Ena laget åkte ut innan kvartsfinalen. Men det andra, de tog sig till kvartsfinal, och vi hade såklart fixat massa publik, och man måste varit där för att uppleva den känslan. De spelade i Lisebergshallen, och det är såna där stolar som man fäller ner när man sätter sig, ni vet såna där som finns på bion, fast i trä då. Iallafall, p93, p94, p95/96 och f97 var där, och vi som inte spelade då. Och vilken hejarklack! Alla satt och banka i stolarna, istället för att klappa händerna, och det var en sån skön känsla. Du skulle vart där. Så vann vi kvartsfinalen. Och kom till semin. Där åkte vi ut mot ett norskt lag. Deras coach blev utfoulad, han skrek för mycket, så han fick gå ut ur salen. Men han stod i dörröppningen och skrek istället. Vann matchen gjorde norskarna. Men vi kämpade hårt och kom ju trots allt till B-semi. Det är värt en applåd!

Allt har varit helt toppen! :D

Göteborg nästa

Jag var på träningen i onsdags, träffade laget igen. Reaktionerna var olika:
- OH MY GOD! Är du här?
- Det var hundra år sen vi sågs sist!

Nej, det var inte hundra år sen. Jag är ju faktiskt bara tretton. Men visst var det länge sen, det kan jag hålla med om. Så nu har jag slutat. Något som jag inte valt själv. Utan läkarna som har sagt att det inte blir mer basket. J*vligt tråkigt, men så är det bara.

Men jag ska iallafall få följa med till Göteborg, det blir väl som en avslutningsgrej. Vi var där förra året, och oj vad kul det var. Vi ska på Liseberg, spela matcher (fast jag ska ju inte spela, men laget ska ju), och vi ska ha så kul. Så efter skolan imorgon, åker tåget klockan tre. Ett helt tåg med basketspelare. En egen vagn för föreningen. Min mamma ringde förra året, och hon hörde inte ett dugg av vad jag sa. Alla pratar (skriker), skrattar, prasslar, skramlar o.s.v. Men ändå, det är en sån skön känsla. Att sitta där på tåget, veta att Göteborg inte är långt bort. Precis den känslan hade vi förra året. Tills det hände.

Tåget körde på en älg. Det blev stopp. Vi skulle komma fram klockan åtta på kvällen tror jag. Halv eller så. Men vi kom fram halv elva. Och alla var hungriga, trötta, svettiga, törstiga. Så nästan alla klämde in sig på McDonalds, sen in i skolan vi skulle bo i.

Så i år hoppas jag vi slipper älgar som springer i vägen. Jag hoppas det blir en toppenturnering. Förra året blev det silver i B-finalen. I år hoppas vi på guld. I A-finalen.

Under ombyggnad

Ja. Som någon kanske märkt så håller jag på och bygger om lite. Det ser lite konstigt ut, bilder och text hit och dit. Men som sagt, jag leker flyttgubbe nu och möblerar om lite bara. Det blir väl bra till slut. Som med allt annat.

Ny header?

Jag funderar på att lägga in en ny header. Om jag orkar leta rätt på någon/några bilder, och fixa ihop något. Men den som lever får väl se.

Jag bjuder på det här

Dålig uppdatering, jag vet

Det händer inte så mycket just nu. Inga sjukhusbesök. Inga glada besked. Inga dåliga heller. Så det är väl ursäkten till att jag inte skrivit så mycket på ett tag nu. Och jag vill ju inte som sagt att den här bloggen ska bli en vanlig blogg, för det är ju lite meningen att min blogg ska kunna hjälpa andra, som kanske känner som jag. Att de är ensamma i hela världen om att ha det som man har.

Och nu är det ju så fint väder också! Så jag är inte inne så mycket på datorn just nu. Ska jag vara ärlig har jag helt glömt bort att skriva. Nu njuter jag av livet. Njuter av vädret. Njuter av mitt underbara liv.

Fast, det är klart, några bilder kan jag ju bjuda på. (Kolla nästa inlägg..)

Sju månader

Nu har det gått sju månader. Sen vi sökte hjälp för mina handleder. Och det kommer säkert bli minst lika mycket till.

Sju månader...

Bilderna

Så, då var de där också. Kanske inte världens finaste, men jag har ju lovat.

Nu var det länge sen

Jag vet. Jag har varit dålig. Jag har inte uppdaterat på flera dagar. Men jag har haft lov. Första dagarna var jag med kompisar. I torsdags åkte vi till min farbrors land (Otto & co). Det var verkligen kul. Strålande väder, och verkligen roligt. Så jag har inte haft en dator nära mig på några dagar. Så nu har 25 nya mejl (dock bara reklam och kedjemejl) , uppdateringar på hemsidor, nya inlägg på andra bloggar. Jag har haft lov helt enkelt. Och det har varit så roligt. Men nu är jag tillbaks igen. Nu ska det bli fler uppdateringar, och det kommer fler bilder snart.

Vår

ONT

Ett minisommarlov

Nu är det vår. På riktigt. Och den har kommit för att stanna. Hoppas jag. Idag var sista dagen innan det efterlängtade påsklovet. Imorse gick jag i en tunn vårjacka till skolan. På rasten gick vi i collegetröjor. Efter skolan bara i t-shirts. Jag och en kompis solade, och visst, jag har fått lite färg, dock röd, på kinderna. Vi har legat och solat, lyssnat på sommarlåtar, gungat, skrattat, och har haft kul. Det är så skönt med vår, och jag ser påsklovet som ett mini-sommarlov.
Så nu ska jag bara njuta. Av att vara ledig. Av att det är vår. Av att jag har ett så bra liv. Så bra kompisar. Så bra familj. Så bra liv helt enkelt.

Nu är det slut på något

I måndags var vi hos ögonläkaren. Gjorde ultraljud. Det gjorde inte ont. Var inte jobbigt. Han såg den där lilla svullnaden. Inget mer. Vi behöver inte komma tillbaks till dit mer. Skönt. Jag har gjort alla de här testen, för ett blodprov visade reumatism, en dag för många månader sen. Men det var inget i alla fall. Men ändå. Så jag tror att jag nästan kommer sakna SÖS, jag har ju tillbringat mycket tid där nu. På livsviktiga undersökningar. Och helt onödiga.

Men nu är det slut på ögonundersökningar. Skönt va?

Förklaringen

Förlåt. För att jag inte skrivit. För att jag svurit så mycket på sista tiden. Men det har bara blivit så. Jag brukar vara en pigg, glad och framåt tjej, men nu har allt bara sjunkit, och det skulle inte förvåna mig, om när du ser mig, att jag går med huvudet nerböjt, och du kan se en liten tår. Men det skulle heller inte förvåna mig om du skulle se mig strålande glad, skrattandes, full av energi. För såna svängar är det. Ena dagen på strålande humör. Andra dagen helt nere.

Jag är överrörlig i handlederna, det är tydligen ärftligt, och mamma är också väldigt rörlig, men har aldrig haft problem med det. Så. Då vet vi det. Det blir operation om minst ett halvår. Då blir man sövd, sen hänger de upp armen, (inte för jag förstår varför, men ändå) och gör fyra hål, sen suger de ut vattnet, och om man har tur försvinner ganglionen också. Förlåt igen. Jag är inge bra på att förklara. Jag vet. Men det är inte så lätt, du måste ju tänka på att jag är bara 13.
Och ska behöva gå igenom det här.
Varför just jag?

Om mitt liv var en glasruta, har någon just kastat en sten rakt på rutan

Just det, vi frågade om jag skulle kunna spela basket igen. Men det trodde de inte, det var tveksamt. Fan, jag har levt för basket och allt runtomkring det i fyra år nu. Och nu rasar allt samman. Allt på samma gång.
Jag gråter så mycket att jag skulle kunna fylla en hel pool. Allt är försört. För många är det bara en sport. Men för mig är det en livsstil.

Det har varit mitt liv. Och nu är det över. Hur fan ska jag klara mig?

Helvetes jävla skit

Jag har vart hos läkaren nu, och de har hittat något mer än ganglion, de har hittat något med senorna, som är medfött. Det ska de operera, då gör de fyra hål, där handen börjar från handleden ungefär. Och sen fixar de något sätt. De kommer söva ner mig. Jag kan få vänta ett halvår till ett år på att göra den ena, med ena handen. De skulle tydligen börja med vänster, och sen, efter tre månader ungefär, tar de höger. Jag kan skriva mer sen om vad det egentligen är, men nu måste jag bara få ur mig det här, för jag kommer inte ihåg allt. Men jag skriver mer sen iallfall.

Efter lite huvudräkning kanske de är klara om ett år. Minst.

(Förlåt för rubriken, men jag är så arg och ledsen.)

Jag är din

Jag har en del minnen till låten I'm Yours. Det jag tänker på när jag hör den, är som så många andra. Sommar. Såklart. Men jag tänker mest på i somras, när jag seglade med farmor, hennes man, pappa och min brorsa. Jag låg på däck, med bikini, blundade, kände solen på kroppen, och vinden i håret. Jag lyssnade på den om och om igen, hörde vågorna guppa, dock med svagt ljud, då jag lyssnade i lurar. Allt annat var som bortblåst, allt annat, jag var i min egen värld. Det var så himla mysigt.

Över till det andra minnet.
Dock inte lika mysigt, inte lika kul, inte lika fint. Det var på en ögonundersökning jag gjorde, då jag skulle ligga i ett rör, och magnetröntga ögonen och huvudet. Då fick jag ha lurar på mig, och lyssna på Lugna Favoriter (?), och då kom låten, så ibland när jag hör den, tänker jag på de där stora lurarna, men framförallt dunket. Som en gatuborr. Och ingen liten sådan.

Förut var jag ganska trött på låten, men nu hittade jag den i datan, och ja, jag är kär. Igen.
I I'm Yours.

Ont

Det gör så jäkligt ont. Det har gjort det hela dagen.
Ont.
Ont.
Ont.
Jag har funderat hela dagen på att operera eller inte, jag läste en del på nätet igår, och jag blir lite sådär småskraj. Jag har inte kunnat fokusera på hela dagen, på skolan och vad jag skulle göra. Det känns inte bra idag, men vad ska jag göra? Jag längtar till på fredag, då jag ska till handkirurgen igen. Det blir säkert bra, då mamma ringde och sa att vi inte kände att vi blivit trevligt bemötta. Jag hade sagt till mamma att jag ville inte gå till läkaren, om de inte kunde göra något åt det, eller säga något bra. Så mamma sa det, och sedan ringde läkaren upp och bad om ursäkt för att vi hade känt så, och lovade att han skulle göra allt han kunde för att jag skulle må bra igen. Det känns ju bra.

Men det känns ändå för jävligt rent ut sagt. Dagarna bara tickar fram, och det känns som det kommer att gå ett halvår till. Men det är inget jag hoppas på.

Ska det vara så svårt?

Jaha. Igår var det dags. Att köpa nya kläder. Kul, tänkte jag. Vi kom dit, jag behövde t-shirtar, ett par jeans och en collegetröja. Så vi hittade ett par t-shirtar som jag köpte. Så var det dags för jeansen. Jag kollade lite, och provade ett par på Gina Tricot, som jag gillade, men ville kolla klart först, så jag bad att de kunde lägga undan de så länge, då det var det enda paret i den storleken. Så vi gick vidare till massor av affärer, och jag glömde helt bort byxorna på Gina Tricot.

Så, hur hittar man jeans, om man är tretton år, 174 cm lång, inte supersmal, men heller inte tjock. Tydligen ska man vara lång och smal, kort och tjock, eller normallång och normaltjock. Men om man är en blandning då? jag provade och provade och provade. Men ingenting passade, och dessutom är nästan alla byxor utsvängda, och jag tycker att det är hemskt fult, och skulle aldrig ha på mig det. Jag skulle inte ens ha på mig såna en dag, om jag så fick 100 kronor. Nej. Det är för mycket bara. Min pappa hade såna! Jag vill inte ha såna. Så jag provade, och till slut tänkte jag ge upp, jag var så ledsen och förbannad på att det inte fanns några byxor som funkade för mig.

Men så plötsligt kom vi på byxorna på Gina Tricot. Visst ja. De låg ju där och bara väntade. jag provade de igen, och de var ju perfekta. Så de köpte jag.

Klart det löser sig.

Ta inget för givet, det funkar inte så

Jag har lärt mig, på grund av mina problem, att inte ta något för givet. Förut tänkte jag inte så mycket på det, men nu är jag tacksam för de dagar jag mår bra. Förut tog jag för givet att jag skulle kunna spela basket, skriva, klara skolan, vara med kompisar, och allt annat. Men nu är jag som sagt tacksam för allt som funkar.

Jag har haft en loftsäng ganska länge, men sen jag fick en bäddsoffa av min farfar i höstas, har jag mest sovit i den, dels för att den ä bredare och skönare att sova i, men framförallt för att jag inte har kunnat klättra upp i sängen, då det är en stege, som är rakt upp, och det är lite krångligt att gå upp, för jag kan inte riktigt hålla i mig, och jag har faktiskt ramlat ner därifrån. Och det är ingen skön känsla, att dunsa ner i golvet, och inte kunna ta emot mig med händerna. Men igår vek vi ihop soffan, och jag skulle försöka sova däruppe. Och det gick, det tar sin lilla tid att komma upp eller ner, men ändå, det funkade. Det är precis såna här saker jag menar.

För dig skulle det vara vardag, men för mig är det en liten kamp.

Jag gråter, men inte för mig själv, nej

Det är tredje gången jag tittar på den här filmen, tårarna rinner. Jag har ett bra liv, jämfört med den här lille killen. Jag tycker inte alls synd om mig själv.

Jag har det bra.

Något att längta efter

Vår?

Inte ett moln så långt ögat kan nå. Inte en droppe regn, på flera dar. Ni kan resten. Men ändå, det kändes så somrigt och vårigt, mysigt och härligt idag. Adjö vinter. Välkommen vår!

Min räddare i nöden

Ett halvår idag

Idag firar Abbe sin fyraårsdag.
Och jag firar att det gått ett halvår.
Nej.
Jag firar inte. Jag sörjer.
Nej.
Inte det heller, jag kan inte hitta det rätta ordet. Det har gått ett halvår sen, som jag skrev.

Det känns så konstigt, jag har hunnit med så mycket, träffat så mycket folk. Men jag har ändå inte blivit särskilt bättre.

Jag hoppas jag inte behöver vänta ett halvår till.

Frihet

Om två timmar kommer min pappa, och jag ska dit över helgen.
Mina föräldrar är skjilda och har varit det två år eller något. Så jag bor mest hos mamma, sen åker jag till varannan helg ungefär. Så nu är det dags.

I onsdags fyllde min farbror 40, så nu i helgen åker han och hans sambo till Amsterdam. Och då ska min farmolr och deras mormor ta hand om mina kusiner. Så imorgon ska vi till farmor och träffa henne och Otto. :D

Handlederna känns inte alls så dåliga just nu. Jag tror att det är glädjen som har tagit över.

Glädjen av frihet.

Och sen då?

Jag har funderat en del på vad jag ska göra med bloggen om/när jag slutar ha problem med handlederna. Jag menar, jag är ju fortfarande tonåring, men inte sjuk längre. Men jag vill ju inte bara sluta, så vi får väl se. Jag vet inte om jag har tillräckligt många läsare, för att kunna fråga en fråga, men om någon läser det här, säg vad ni tycker, ska jag fortsätta blogga? Eller lägga ner?

Jag har fått en del beröm att jag skriver bra, fint och så. Men sedan blir ju bloggen då mer som en vanlig, då jag tappar lusten för att skriva och även läsare. Så jag får väl se.

Men än så länge slutar jag inte.
För jag är fortfarande sjuk.

Snö och is

Jag pulsar fram i snön. I mina gympadojjor. Jag visslar på EMD:s Baby Goodbye. Har kameran i högsta hugg och knäpper bilder. Andas in den friska luften. Visslar lite till. Jag njuter av den stunden, den stunden blåser bort mina problem bort.

Jag inser att jag är en helt vanlig trettonåring.

Snö? Sommar?

Jag längar till sommaren. Nu var det sagt.

Igår bytte vi platser i skolan. Vi har bänkar, så det är bara att möblera om. Vi fick då önska tre personer vi vill sitta brevid, och man får minst en man har önskat. Jag önskade N, M och S, och det var meningen att jag och S skulle sitta brevid varandra, och att M, N och Sa skulle sitta lite längre fram. Men nu sitter jag brevid M och S, och N och Sa i samma grupp. Yes!

Jag tänkte att jag skulle gå ut och fota lite, det har kommit snö (!) Fast jag vill inte ha snö nu, men erkänn att det är lite fint.

Erkänn.

Nu orkar jag snart inte mer...

Jag hade nog hoppats på ett positivt besök, med något roligt besked från läkaren idag. Men han var positiv. Han kände lite och så, och sen berättade, och ritade han lite mer vad ganglion är. Så nu vet jag det helt säkert. Vi frågade även om han trodde att det var något annat än ganglion som gjorde att det gjorde ont. Men det trodde han inte.

Det är tydligen många som vill göra operation, men de flesta har inte ont, utan tycker inte att det är snyggt med en utbuckling (för de som nu har det).

Men eftersom mina inte syns, så förklarade han även, att det kan vara svårt att operera. Men om det skulle hända, skulle jag göra det på SÖS enligt han. Hur nonchalanta de än var mot oss förra gången, så är det tydligen de som är bäst på det. Så nu börjar nedräkningen till den tjugosjunde mars.

Är det långt kvar?

En hjälpande hand

Jag kom på när jag tittade igenom mina bilder, att jag hade en bild som jag ritat för ganska så längesen. Det är min egen hand, som jag målat av, och sen har jag skrivit ord som betytt mycket för mig under den här tiden. ( Med den här tiden, menar jag från att jag började få problem)

Det är bra med försäkringar

Det blev inget inlägg igår, men jag var hos min underbara kompis. Så då hade jag inte tid att skriva något.

Vi kollade på Melodifestivalen, och jag tycker att Star Pilots ( ja det är sant) skulle gått vidare. men inte Caroline Af Ugglas. Nej, nej, nej, det är fel. Men så har svenska folket röstat...

Jo. En glad nyhet också. Min pappa har en försäkring, genom sitt jobb. och när han fick den försäkrade han mig och min bror också. Så då kom mamma och pappa på, att de kunde kolla om någon annan kanske kan hjälpa mig med mina handleder. Eftersom det tar sån himla tid för de andra läkarna att komma fram till något. Iallafall, på något sätt fick min pappa tag i en privat klinik. Och de kunde ta in mig redan på tisadg, trots att han ringde på fredagen(!). Vi behöver inte betala ett öre för det. Så det känns jättebra verkligen, att jag kanske äntligen kan få hjälp, då det varit segt på den biten.

En liten utmaning

Jag fick en liten utmaning från Masarinmamman.

Vad heter du? Tonåringen (Egentligen något annat, men jag vill inte ge ut det)
Ett ord på fyra bokstäver: Tips
Flicknamn: Tilda
Pojknamn: Timmy
Yrke: Taxichaufför
Färg: Tomatröd
Klädesplagg: Tröja
Mat: Tomatsoppa
Sak i badrummet: Toalett...
Plats/stad: Tunisien
En orsak till att vara sen: Tappade busskortet/bilnycklarna
Något man inte skriker: Titta!
Film: Titanic
Något man dricker: Te
Band: Tokio Hotel
Djur: Tarantella
Gatunamn: Tvärvägen
Bil: Toyota
Sång: Tommy tycker om mig(Carola)
Aktivitet med mer än en deltagare: Teater

Regler: Kopiera detta och radera mina svar. Varje svar måste börja med första bokstaven i ditt namn! Alla svar måste vara riktiga, hitta inte på ord eller ljug. Om den du kopierar detta ifrån heter något som börjar på samma bokstav som ditt namn, får du inte kopiera svaret utan lista ut ett eget. Lycka till!

Jag utmanar två läsare som ibland hälsar på hos mig; Erics mamma och Ludmilla
Alla andra som läser det här får såklart också anta utmaningen.

Tisdagen den sextonde september 2008

Om 11 dagar har det gått ett halvår. Sedan vi för första gången tog kontakt med sjukhus om mina handleder. Ett halvår! Helt sjukt.

Den 16:onde september 2008. Ett datum jag aldrig glömmer. Aldrig i livet. Aldrig i hela mitt liv kommer jag glömma den tisdagen den 16:onde september 2008.

Egentligen minns jag inte så mycket från just den dagen, men fråga mig inte om jag minns den tiden från och med den dagen tills idag.

Det känns som en evighet. Men ändå som om det började igår. Det är väldigt blandade känslor. Förut var jag nog mer känslig, så fort jag hade lite ont, så kändes det som om hela min värld rasade samman. Men nu är jag tåligare, och tycker ibland det är störande att andra klagar på småsaker, som ett litet sår. Jag har fått en annan syn på livet helt enkelt. Vi ska inte ta allt för givet, och inte vara så känsliga. Jag har lärt mig att vara glad för de positiva stunderna i mitt liv.

Jag gissar at det här har visat mig vad som verkligen betyder något. Och det viktigaste som jag fått, och behövt under det här halvåret, är kärlek.

Det är inte läskigt, mer spännande

Många i min klass frågar mig ofta om jag inte tycker att det är läskigt, eller obehagligt att vara på sjukhus ofta. De beskriver hur de riktigt tycker att det luktar på sjukhuset, hur ont det gör att ta blodprov i armen, att de verklignen hatar de kala, ljusa väggarna. Men då försöker jag förklara för de att det är inte så det är. Sjukhus kan vara fina, trevliga.

Jag menar, läkare är också människor.

Ta till exempel Astrid Lindgrens Barnsjukhus, man märker att de verkligen har ansträngt sig, för att göra det fint, hemtrevligt, och barnvänligt.

Myten om att sjukhus luktar illa, är obehagligt, eller läskigt är helt fel. Det är bra med sjukhus, jag menar skulle inte de funnits, skulle många redan varit döda, folk skulle ha ont, ja, inget hade funkat. Så tur är det väl att vi har sjukhus.

Och det är inte läskigt. Fast jag säger ju inte att jag älskar sjukhus. Men hatar är nog det jag minst gör.

Snarare beundrar jag sjukhus.

Kan det vara trevligt? Tydligen

Innan vi åkte till sjukhuset för att kolla ögonen, så skojade vi om att de bara skulle kolla synen. Vilket jag redan gjort sisådär 10 gånger. Självklart gjorde de det. Men mer än så.


Vi skulle vart där halv tio, vi anmälde oss och satte oss och väntade, först klockan tio fick vi komma in. Men så är det nästan alltid. Tillbaka till ämnet. Vi gick in, hon kollade synen, kollade med nån lampa. Sedan droppade hon in puppilvidgande droppar (som gör puppilerna större), och sen fick vi vänta tjugo minuter på att de skulle bli större. Då passade vi på att gå ner till den avdelningen på Sasscha där jag alltid var förut. När de trodde det var reumatism vill säga. Så ditt gick vi, och kollade med sköteskorna om jag skulle till neurologen på fredag, (vi fick en kallelse förra veckan) men eftersom vi var på ögonmottagningen idag, så skulle vi inte dit på fredag. Men det visste vi inte så vi skulle komma tillbaka till sköteskorna och kolla med de när vi var klara hos ögonläkaren.

Så kom vi tillbaka, hon kollade, och jag hade oturen att de just nu installerar de nya kamerorna, så de kunde inte ta kort idag. men som tur var, hade de någon annan maskin som man ändå kunde fota med på något sätt. Sne åkte vi hem, jag hann inte till skolan, så jag åkte hem.

Det var inget onödigt besök. Det var riktigt trevligt faktiskt.

När alla håller andan...

Igår hade vi en såkallad lagkväll. Först möttes vi i ett centrum, och där åt vi middag.

Sen gick vi vidare till sporthallen. Där kollade vi på damlagsmatchen. För ett tag sen var de verkligen jättebra, men nu har de förlorat lite, men det betyder absolut inte att de är dåliga.

Så, de första två perioderna var tråkiga, mål, sen mål. stegfel, straff. Och så vidare.

Men tredje perioden blev mer spännande. Fjärde perioden var den bästa. Det var så spännande. Det blir mål. Sen mål. Det blir hela tiden lika och när perioden är slut står det 77-77.

Men någon måste vinna.

Så det blir förlängning på tio minuter. Lika igen de sista sekunderna.

Det är så spännande att vi skakar.

Det blir en till förlängning på fem minuter. Vi väntar spänt på resulatet. De sista minuterna leder vi ganska mycket, men i basket ska man aldrig ta ut vinsten i förväg. Allt kan hända. Så vi väntar. Slutresultatet blir 101-96 till vårt lag.

VINST! JAAA!

Och jag måste säga, för er som aldrig upplevt känslan, så är det mäktigt, när alla hejar, klappar, stampar, och i slutet sjunger:
- Vi älskar Skuru (klapp, klapp, klapp, klapp, klapp, klapp) Vi älskar Skuru...

Det går inte att förklara.
Det är mäktigt.

Jag trodde inte man kunde läsa tankar

Min kompis frågade mig idag vad jag tycker är jobbigast.

– Att inte vara frisk, svarade jag.
– Aha, så du menar att du vill vara dig själv igen?
– Ja, precis.

Som om hon läst mina tankar, för jag har aldrig sagt det till henne, och hon säger det som om det var det självklaraste svaret.

Ibland förstår folk mer än man själv förstår.

Handkirurgen...

Jaha. Då har man varit hos handkirurgen då. Men inte var det toppen. Nej. Han frågade hur länge jag haft ont, klämde på mina händer och sånt. Och såklart fick jag den frågan jag får minst en gång jag är på sjukhus.

– Har du ont i båda handlederna?

Ja, det har jag. Nu vet ni det. Han förklarade även, att om man skulle ta in jämnåriga, och göra ultraljud, så skulle flera av de ha ganglion. Så då var han inte säker på att det var just ganglion, som gjorde att jag hade ont. Han sa också att jag verkade ha ont i båtbenet också. Vad nu det är. Så, han skulle prata med röntgenläkarna, och vi skulle komma tillbaka den 27:e mars. Jag hatar att vänta. Men jag älskar det också. Som om man väntar på att något kul ska hända, det är då man riktigt längtar, man går och väntar. Suger extra länge på karamellen liksom. Men när det gäller att vänta på att komma till sjukhuset, känns det som en evig väntan.

Men jag antar att jag inte har något val.

Måndag, igen

Imorgon blir det av. Jag har lovat mig själv att inte bli sjuk. Och det tänker jag hålla.

Dagen idag var bra. Eller iallfall okej.

Vi har vikarie, eftersom vår lärare är i Brasilien. Så dagen började med att hon kom en halvtimme försent, så medans vi väntade på henne, så läste vi tyst. Sen kom hon och vi jobbade med Huset, som vi kallar det. Alla ska skriva en roman om ett hus, den ska innehålla 10 kapitel. Jag skrev på min Alpha Smart. Så det gick väl bra. Sedan var det rast. Sedan var det matte. Vi jobbar med procent. Jag tycker verkligen att matte är det tråkigaste som finns. Men men. Sedan lunch. Vi får alltid äcklg mat, men idag var de som jobbar i köket lite annorlunda. det har ju varit sportlov, så då tog de typ resterna från veckan, så först var det fisk sen tog de fram potatisbullar, sen köttgryta, sen pannkakor, sen kyckling, och så vidare. Jag åt pannkakor, det är ju gott. :D Sen var dte B-Språk, och jag har som sagt franska.

Så såg min dag ut ungefär.

Vad ska ni göra 10 november? Jag ska...

Har jag sagt att jag ska gå på P!nks konsert den 10 november? Inte? Okej, då vet ni det nu.

Nej, sådär skulle jag nog inte förklara det. Mer såhär:

Oj oj oj, vet ni vad jag ska göra den 10 november?!

Jag ska P!nks konsert på Hovet!! Jippi!

Hon är verkligen fantastiskt duktig, så cool och ändå så duktig. Hon skriver musik, sjunger, har sån utstrålning. Ja, allt har hon!

Hon och Otto är nog mina största idoler just nu.

När man kommer för sent...

Jag var ute och tänkt fota lite, men det fanns ju knappt något att fota, för isen har smält, och nästan all snö, så jag tog lite bilder och redigerade de, så här kommer väl några då. Jag kan inte lägga in fler nu, men de kommer sen.

När man talar om trollen....

Ordspråket stämmer. I torsdags hämtade vi Otto på hans dagis, och då hörde vi genom en glasdörr, att han sa mitt namn och mumlade på sitt gulliga alldeles egna vis. Då vinkar min pappa till hon som han pratar med, och hon pekar på oss. Han skiner upp i ett megastort leende och säger:
- Tommer ni?
Han springer runt hela dagis och säger och pekar,
- Här leker vi med lego.
- Och här med bilar, och här klär vi ut oss.
- Här går vi på toa..
Och så vidare. Han är för söt. Jag älskar honom. För den han är. En liten gullunge. Med ett så stort hjärta. Han månar om alla. Charmar. Skrattar. Jag älskar honom så himla mycket.

Jag är hans största beundrare. Ingen tvekan.

Igår ringde min pappa till sin lillebror, alltså min farbror. Då ville min treåriga kusin Otto prata med mig. Såhär var vårat samtal.

- Hej Otto!
- Hej.
- Vad gör du då?
- Vi tittar på datorln.
- Jaha, vad tittar ni på då?
- Vi tittar på massoj av tåd. (Massor av tåg, de gillar tåg väldigt mycket)
- Okej, hur mår du då?
- Bja.
- Vad bra då.
- Jag vijj att vi ska tjäffas imornn.
- Ja du, det kanske vi kan.
- Mm.
Det blir tyst.
(Han viskar)
- Hon säger inentinn.
(Någon säger) Men säg något du då?
(Helt oväntat säger han)
- Hur går det för dig då?
(Hihi.) - Det går bra för mig.
- Va bja då.
- Ja...
- Ska du, ska din pappa, prata med pappa nu?
- Ja, det kanske han ska.
- Mm.
(Någon säger) Ska du säga godnatt då?
- Ja, donatt. Tov tå dott.
- Godnatt Otto. Sov så gott du med. Hej då.
- Heej dåå.

Han är för söt. Jag är hans största beundrare.

Så nu är det bestämt. Idag hämtar vi honom på dagis och går hem till de sedan. Han har även en storebror, som har något slags kromosomfel tror jag. Han kan inte prata och lär sig saker senare än andra. Men han är ändå underbar. Så, vad mer kan jag önska? Jag har en liten sötnos och en lite större fin kille att se framemot att träffa. Jag menar, vad spelar det för roll om han inte kan prata? Han visar ändå vad han vill, men framförallt visar han sin kärlek på ett så fint sätt. Det är underbart.

I Taket Lyser Stjärnorna

Igår såg jag och min kompis på I taket lyser stjärnorna. Jag har läst boken, och vi såg filmen igår. Den är verkligen jättebra.

Den handlar om fjortonåriga Jenna, hennes mamma har cancer och blir sämre och sämre. Men samtidigt som Jenna måste ta hand om sin mamma, så vill hon ju vara tonåring och veta hur det känns. Hon blir snart kompis med Ullis, som är populär och snyggast i skolan typ. Jenna skriver en lapp, "Om du dör mamma, då tar jag livet av mig."

Filmen är bra, och man kan börja gråta, men eftersom jag redan läst boken, så vet jag ju hur den slutar och så, men min kompis, hon grät en skvätt minsann. Vi hade det jättekul igår.

Men, i filmen, är hon typ fjorton, och i boken, tretton, så jag vet inte hur gammal hon är. Men den är värd att se och tycka om.

Två sjukhusbesök

Just det, för några dagar sen, dumpade det ner två kuvert med texten "SÖS" längst upp i hörnet. Jippi! Tid till Handkirurgen, eftersom jag missade den första tiden. Men det andra visste jag inte vad det var. Det var för ögonen. Jaha. Dagarna efter varann. Det var ju bra, och inte alltför långt emellan. Nu är jag glad ett tag.