Jag är hans största beundrare. Ingen tvekan.

Igår ringde min pappa till sin lillebror, alltså min farbror. Då ville min treåriga kusin Otto prata med mig. Såhär var vårat samtal.

- Hej Otto!
- Hej.
- Vad gör du då?
- Vi tittar på datorln.
- Jaha, vad tittar ni på då?
- Vi tittar på massoj av tåd. (Massor av tåg, de gillar tåg väldigt mycket)
- Okej, hur mår du då?
- Bja.
- Vad bra då.
- Jag vijj att vi ska tjäffas imornn.
- Ja du, det kanske vi kan.
- Mm.
Det blir tyst.
(Han viskar)
- Hon säger inentinn.
(Någon säger) Men säg något du då?
(Helt oväntat säger han)
- Hur går det för dig då?
(Hihi.) - Det går bra för mig.
- Va bja då.
- Ja...
- Ska du, ska din pappa, prata med pappa nu?
- Ja, det kanske han ska.
- Mm.
(Någon säger) Ska du säga godnatt då?
- Ja, donatt. Tov tå dott.
- Godnatt Otto. Sov så gott du med. Hej då.
- Heej dåå.

Han är för söt. Jag är hans största beundrare.

Så nu är det bestämt. Idag hämtar vi honom på dagis och går hem till de sedan. Han har även en storebror, som har något slags kromosomfel tror jag. Han kan inte prata och lär sig saker senare än andra. Men han är ändå underbar. Så, vad mer kan jag önska? Jag har en liten sötnos och en lite större fin kille att se framemot att träffa. Jag menar, vad spelar det för roll om han inte kan prata? Han visar ändå vad han vill, men framförallt visar han sin kärlek på ett så fint sätt. Det är underbart.