Kan det inte bara vara en mardöm?

Frankrike. Vilket vackert språk. Vilket vackert land. Vilka tråkiga lektioner. Nu i sexan får vi ju läsa ett modernt språk, och jag valde franska, det är ett fint språk, och kul att kunna. Men ack så tråkiga lektioner, de känns evigt långa, trots att det bara är 50 min, två gånger i veckan. Men det kanske också beror på att vi egentligen ska få ha i den stora skolan, där högstadiet går, men nu fanns det inte plats åt oss, så vi får helt enkelt vara i lokalerna där låg/mellanstadiet går. Tråkigt. Kan de inte klämma in oss någonstans? Som vi tjatat. Och tjatat, och åter tjatat. Men något resultat? Nej, inte förrän den här terminen, då våran lärare sa att vi skulle få ha där uppe hela tiden. Men så blev det inte. På måndagar blir det i låg/mellanstadie-skolan, och på torsdagar i högstadie-skolan. Suck. Alla andra får ju plats däruppe, får inte 19 (eller hur många vi nu är) till plats att klämma in i någon vrå? Snälla.

Men det var inte det här jag skulle skriva om, nej det var något helt annat. Jo, du gissade rätt, mina handleder. För ett tag sen försökte jag förklara för min pappa hur jag har det, och tänkte även skriva ner det här, dock i nerkortad version (jag kommer inte ihåg allt)

Varje kväll jag går och lägger mig, önskar jag att jag ska vakna upp nästa morgon och inte känna något. Men jag vaknar nästa morgon, tittar ner på mina handleder, och känner smärtan. Aj. Nej. Det var ingen dröm, det var ingen hemsk mardröm alltihop. Det var sanningen. Mitt liv.