Nu är det slut på något

I måndags var vi hos ögonläkaren. Gjorde ultraljud. Det gjorde inte ont. Var inte jobbigt. Han såg den där lilla svullnaden. Inget mer. Vi behöver inte komma tillbaks till dit mer. Skönt. Jag har gjort alla de här testen, för ett blodprov visade reumatism, en dag för många månader sen. Men det var inget i alla fall. Men ändå. Så jag tror att jag nästan kommer sakna SÖS, jag har ju tillbringat mycket tid där nu. På livsviktiga undersökningar. Och helt onödiga.

Men nu är det slut på ögonundersökningar. Skönt va?

Förklaringen

Förlåt. För att jag inte skrivit. För att jag svurit så mycket på sista tiden. Men det har bara blivit så. Jag brukar vara en pigg, glad och framåt tjej, men nu har allt bara sjunkit, och det skulle inte förvåna mig, om när du ser mig, att jag går med huvudet nerböjt, och du kan se en liten tår. Men det skulle heller inte förvåna mig om du skulle se mig strålande glad, skrattandes, full av energi. För såna svängar är det. Ena dagen på strålande humör. Andra dagen helt nere.

Jag är överrörlig i handlederna, det är tydligen ärftligt, och mamma är också väldigt rörlig, men har aldrig haft problem med det. Så. Då vet vi det. Det blir operation om minst ett halvår. Då blir man sövd, sen hänger de upp armen, (inte för jag förstår varför, men ändå) och gör fyra hål, sen suger de ut vattnet, och om man har tur försvinner ganglionen också. Förlåt igen. Jag är inge bra på att förklara. Jag vet. Men det är inte så lätt, du måste ju tänka på att jag är bara 13.
Och ska behöva gå igenom det här.
Varför just jag?

Om mitt liv var en glasruta, har någon just kastat en sten rakt på rutan

Just det, vi frågade om jag skulle kunna spela basket igen. Men det trodde de inte, det var tveksamt. Fan, jag har levt för basket och allt runtomkring det i fyra år nu. Och nu rasar allt samman. Allt på samma gång.
Jag gråter så mycket att jag skulle kunna fylla en hel pool. Allt är försört. För många är det bara en sport. Men för mig är det en livsstil.

Det har varit mitt liv. Och nu är det över. Hur fan ska jag klara mig?

Helvetes jävla skit

Jag har vart hos läkaren nu, och de har hittat något mer än ganglion, de har hittat något med senorna, som är medfött. Det ska de operera, då gör de fyra hål, där handen börjar från handleden ungefär. Och sen fixar de något sätt. De kommer söva ner mig. Jag kan få vänta ett halvår till ett år på att göra den ena, med ena handen. De skulle tydligen börja med vänster, och sen, efter tre månader ungefär, tar de höger. Jag kan skriva mer sen om vad det egentligen är, men nu måste jag bara få ur mig det här, för jag kommer inte ihåg allt. Men jag skriver mer sen iallfall.

Efter lite huvudräkning kanske de är klara om ett år. Minst.

(Förlåt för rubriken, men jag är så arg och ledsen.)

Jag är din

Jag har en del minnen till låten I'm Yours. Det jag tänker på när jag hör den, är som så många andra. Sommar. Såklart. Men jag tänker mest på i somras, när jag seglade med farmor, hennes man, pappa och min brorsa. Jag låg på däck, med bikini, blundade, kände solen på kroppen, och vinden i håret. Jag lyssnade på den om och om igen, hörde vågorna guppa, dock med svagt ljud, då jag lyssnade i lurar. Allt annat var som bortblåst, allt annat, jag var i min egen värld. Det var så himla mysigt.

Över till det andra minnet.
Dock inte lika mysigt, inte lika kul, inte lika fint. Det var på en ögonundersökning jag gjorde, då jag skulle ligga i ett rör, och magnetröntga ögonen och huvudet. Då fick jag ha lurar på mig, och lyssna på Lugna Favoriter (?), och då kom låten, så ibland när jag hör den, tänker jag på de där stora lurarna, men framförallt dunket. Som en gatuborr. Och ingen liten sådan.

Förut var jag ganska trött på låten, men nu hittade jag den i datan, och ja, jag är kär. Igen.
I I'm Yours.

Ont

Det gör så jäkligt ont. Det har gjort det hela dagen.
Ont.
Ont.
Ont.
Jag har funderat hela dagen på att operera eller inte, jag läste en del på nätet igår, och jag blir lite sådär småskraj. Jag har inte kunnat fokusera på hela dagen, på skolan och vad jag skulle göra. Det känns inte bra idag, men vad ska jag göra? Jag längtar till på fredag, då jag ska till handkirurgen igen. Det blir säkert bra, då mamma ringde och sa att vi inte kände att vi blivit trevligt bemötta. Jag hade sagt till mamma att jag ville inte gå till läkaren, om de inte kunde göra något åt det, eller säga något bra. Så mamma sa det, och sedan ringde läkaren upp och bad om ursäkt för att vi hade känt så, och lovade att han skulle göra allt han kunde för att jag skulle må bra igen. Det känns ju bra.

Men det känns ändå för jävligt rent ut sagt. Dagarna bara tickar fram, och det känns som det kommer att gå ett halvår till. Men det är inget jag hoppas på.

Ska det vara så svårt?

Jaha. Igår var det dags. Att köpa nya kläder. Kul, tänkte jag. Vi kom dit, jag behövde t-shirtar, ett par jeans och en collegetröja. Så vi hittade ett par t-shirtar som jag köpte. Så var det dags för jeansen. Jag kollade lite, och provade ett par på Gina Tricot, som jag gillade, men ville kolla klart först, så jag bad att de kunde lägga undan de så länge, då det var det enda paret i den storleken. Så vi gick vidare till massor av affärer, och jag glömde helt bort byxorna på Gina Tricot.

Så, hur hittar man jeans, om man är tretton år, 174 cm lång, inte supersmal, men heller inte tjock. Tydligen ska man vara lång och smal, kort och tjock, eller normallång och normaltjock. Men om man är en blandning då? jag provade och provade och provade. Men ingenting passade, och dessutom är nästan alla byxor utsvängda, och jag tycker att det är hemskt fult, och skulle aldrig ha på mig det. Jag skulle inte ens ha på mig såna en dag, om jag så fick 100 kronor. Nej. Det är för mycket bara. Min pappa hade såna! Jag vill inte ha såna. Så jag provade, och till slut tänkte jag ge upp, jag var så ledsen och förbannad på att det inte fanns några byxor som funkade för mig.

Men så plötsligt kom vi på byxorna på Gina Tricot. Visst ja. De låg ju där och bara väntade. jag provade de igen, och de var ju perfekta. Så de köpte jag.

Klart det löser sig.

Ta inget för givet, det funkar inte så

Jag har lärt mig, på grund av mina problem, att inte ta något för givet. Förut tänkte jag inte så mycket på det, men nu är jag tacksam för de dagar jag mår bra. Förut tog jag för givet att jag skulle kunna spela basket, skriva, klara skolan, vara med kompisar, och allt annat. Men nu är jag som sagt tacksam för allt som funkar.

Jag har haft en loftsäng ganska länge, men sen jag fick en bäddsoffa av min farfar i höstas, har jag mest sovit i den, dels för att den ä bredare och skönare att sova i, men framförallt för att jag inte har kunnat klättra upp i sängen, då det är en stege, som är rakt upp, och det är lite krångligt att gå upp, för jag kan inte riktigt hålla i mig, och jag har faktiskt ramlat ner därifrån. Och det är ingen skön känsla, att dunsa ner i golvet, och inte kunna ta emot mig med händerna. Men igår vek vi ihop soffan, och jag skulle försöka sova däruppe. Och det gick, det tar sin lilla tid att komma upp eller ner, men ändå, det funkade. Det är precis såna här saker jag menar.

För dig skulle det vara vardag, men för mig är det en liten kamp.

Jag gråter, men inte för mig själv, nej

Det är tredje gången jag tittar på den här filmen, tårarna rinner. Jag har ett bra liv, jämfört med den här lille killen. Jag tycker inte alls synd om mig själv.

Jag har det bra.

Något att längta efter

Vår?

Inte ett moln så långt ögat kan nå. Inte en droppe regn, på flera dar. Ni kan resten. Men ändå, det kändes så somrigt och vårigt, mysigt och härligt idag. Adjö vinter. Välkommen vår!

Min räddare i nöden

Ett halvår idag

Idag firar Abbe sin fyraårsdag.
Och jag firar att det gått ett halvår.
Nej.
Jag firar inte. Jag sörjer.
Nej.
Inte det heller, jag kan inte hitta det rätta ordet. Det har gått ett halvår sen, som jag skrev.

Det känns så konstigt, jag har hunnit med så mycket, träffat så mycket folk. Men jag har ändå inte blivit särskilt bättre.

Jag hoppas jag inte behöver vänta ett halvår till.

Frihet

Om två timmar kommer min pappa, och jag ska dit över helgen.
Mina föräldrar är skjilda och har varit det två år eller något. Så jag bor mest hos mamma, sen åker jag till varannan helg ungefär. Så nu är det dags.

I onsdags fyllde min farbror 40, så nu i helgen åker han och hans sambo till Amsterdam. Och då ska min farmolr och deras mormor ta hand om mina kusiner. Så imorgon ska vi till farmor och träffa henne och Otto. :D

Handlederna känns inte alls så dåliga just nu. Jag tror att det är glädjen som har tagit över.

Glädjen av frihet.

Och sen då?

Jag har funderat en del på vad jag ska göra med bloggen om/när jag slutar ha problem med handlederna. Jag menar, jag är ju fortfarande tonåring, men inte sjuk längre. Men jag vill ju inte bara sluta, så vi får väl se. Jag vet inte om jag har tillräckligt många läsare, för att kunna fråga en fråga, men om någon läser det här, säg vad ni tycker, ska jag fortsätta blogga? Eller lägga ner?

Jag har fått en del beröm att jag skriver bra, fint och så. Men sedan blir ju bloggen då mer som en vanlig, då jag tappar lusten för att skriva och även läsare. Så jag får väl se.

Men än så länge slutar jag inte.
För jag är fortfarande sjuk.

Snö och is

Jag pulsar fram i snön. I mina gympadojjor. Jag visslar på EMD:s Baby Goodbye. Har kameran i högsta hugg och knäpper bilder. Andas in den friska luften. Visslar lite till. Jag njuter av den stunden, den stunden blåser bort mina problem bort.

Jag inser att jag är en helt vanlig trettonåring.

Snö? Sommar?

Jag längar till sommaren. Nu var det sagt.

Igår bytte vi platser i skolan. Vi har bänkar, så det är bara att möblera om. Vi fick då önska tre personer vi vill sitta brevid, och man får minst en man har önskat. Jag önskade N, M och S, och det var meningen att jag och S skulle sitta brevid varandra, och att M, N och Sa skulle sitta lite längre fram. Men nu sitter jag brevid M och S, och N och Sa i samma grupp. Yes!

Jag tänkte att jag skulle gå ut och fota lite, det har kommit snö (!) Fast jag vill inte ha snö nu, men erkänn att det är lite fint.

Erkänn.

Nu orkar jag snart inte mer...

Jag hade nog hoppats på ett positivt besök, med något roligt besked från läkaren idag. Men han var positiv. Han kände lite och så, och sen berättade, och ritade han lite mer vad ganglion är. Så nu vet jag det helt säkert. Vi frågade även om han trodde att det var något annat än ganglion som gjorde att det gjorde ont. Men det trodde han inte.

Det är tydligen många som vill göra operation, men de flesta har inte ont, utan tycker inte att det är snyggt med en utbuckling (för de som nu har det).

Men eftersom mina inte syns, så förklarade han även, att det kan vara svårt att operera. Men om det skulle hända, skulle jag göra det på SÖS enligt han. Hur nonchalanta de än var mot oss förra gången, så är det tydligen de som är bäst på det. Så nu börjar nedräkningen till den tjugosjunde mars.

Är det långt kvar?

En hjälpande hand

Jag kom på när jag tittade igenom mina bilder, att jag hade en bild som jag ritat för ganska så längesen. Det är min egen hand, som jag målat av, och sen har jag skrivit ord som betytt mycket för mig under den här tiden. ( Med den här tiden, menar jag från att jag började få problem)

Det är bra med försäkringar

Det blev inget inlägg igår, men jag var hos min underbara kompis. Så då hade jag inte tid att skriva något.

Vi kollade på Melodifestivalen, och jag tycker att Star Pilots ( ja det är sant) skulle gått vidare. men inte Caroline Af Ugglas. Nej, nej, nej, det är fel. Men så har svenska folket röstat...

Jo. En glad nyhet också. Min pappa har en försäkring, genom sitt jobb. och när han fick den försäkrade han mig och min bror också. Så då kom mamma och pappa på, att de kunde kolla om någon annan kanske kan hjälpa mig med mina handleder. Eftersom det tar sån himla tid för de andra läkarna att komma fram till något. Iallafall, på något sätt fick min pappa tag i en privat klinik. Och de kunde ta in mig redan på tisadg, trots att han ringde på fredagen(!). Vi behöver inte betala ett öre för det. Så det känns jättebra verkligen, att jag kanske äntligen kan få hjälp, då det varit segt på den biten.

En liten utmaning

Jag fick en liten utmaning från Masarinmamman.

Vad heter du? Tonåringen (Egentligen något annat, men jag vill inte ge ut det)
Ett ord på fyra bokstäver: Tips
Flicknamn: Tilda
Pojknamn: Timmy
Yrke: Taxichaufför
Färg: Tomatröd
Klädesplagg: Tröja
Mat: Tomatsoppa
Sak i badrummet: Toalett...
Plats/stad: Tunisien
En orsak till att vara sen: Tappade busskortet/bilnycklarna
Något man inte skriker: Titta!
Film: Titanic
Något man dricker: Te
Band: Tokio Hotel
Djur: Tarantella
Gatunamn: Tvärvägen
Bil: Toyota
Sång: Tommy tycker om mig(Carola)
Aktivitet med mer än en deltagare: Teater

Regler: Kopiera detta och radera mina svar. Varje svar måste börja med första bokstaven i ditt namn! Alla svar måste vara riktiga, hitta inte på ord eller ljug. Om den du kopierar detta ifrån heter något som börjar på samma bokstav som ditt namn, får du inte kopiera svaret utan lista ut ett eget. Lycka till!

Jag utmanar två läsare som ibland hälsar på hos mig; Erics mamma och Ludmilla
Alla andra som läser det här får såklart också anta utmaningen.

Tisdagen den sextonde september 2008

Om 11 dagar har det gått ett halvår. Sedan vi för första gången tog kontakt med sjukhus om mina handleder. Ett halvår! Helt sjukt.

Den 16:onde september 2008. Ett datum jag aldrig glömmer. Aldrig i livet. Aldrig i hela mitt liv kommer jag glömma den tisdagen den 16:onde september 2008.

Egentligen minns jag inte så mycket från just den dagen, men fråga mig inte om jag minns den tiden från och med den dagen tills idag.

Det känns som en evighet. Men ändå som om det började igår. Det är väldigt blandade känslor. Förut var jag nog mer känslig, så fort jag hade lite ont, så kändes det som om hela min värld rasade samman. Men nu är jag tåligare, och tycker ibland det är störande att andra klagar på småsaker, som ett litet sår. Jag har fått en annan syn på livet helt enkelt. Vi ska inte ta allt för givet, och inte vara så känsliga. Jag har lärt mig att vara glad för de positiva stunderna i mitt liv.

Jag gissar at det här har visat mig vad som verkligen betyder något. Och det viktigaste som jag fått, och behövt under det här halvåret, är kärlek.

Det är inte läskigt, mer spännande

Många i min klass frågar mig ofta om jag inte tycker att det är läskigt, eller obehagligt att vara på sjukhus ofta. De beskriver hur de riktigt tycker att det luktar på sjukhuset, hur ont det gör att ta blodprov i armen, att de verklignen hatar de kala, ljusa väggarna. Men då försöker jag förklara för de att det är inte så det är. Sjukhus kan vara fina, trevliga.

Jag menar, läkare är också människor.

Ta till exempel Astrid Lindgrens Barnsjukhus, man märker att de verkligen har ansträngt sig, för att göra det fint, hemtrevligt, och barnvänligt.

Myten om att sjukhus luktar illa, är obehagligt, eller läskigt är helt fel. Det är bra med sjukhus, jag menar skulle inte de funnits, skulle många redan varit döda, folk skulle ha ont, ja, inget hade funkat. Så tur är det väl att vi har sjukhus.

Och det är inte läskigt. Fast jag säger ju inte att jag älskar sjukhus. Men hatar är nog det jag minst gör.

Snarare beundrar jag sjukhus.

Kan det vara trevligt? Tydligen

Innan vi åkte till sjukhuset för att kolla ögonen, så skojade vi om att de bara skulle kolla synen. Vilket jag redan gjort sisådär 10 gånger. Självklart gjorde de det. Men mer än så.


Vi skulle vart där halv tio, vi anmälde oss och satte oss och väntade, först klockan tio fick vi komma in. Men så är det nästan alltid. Tillbaka till ämnet. Vi gick in, hon kollade synen, kollade med nån lampa. Sedan droppade hon in puppilvidgande droppar (som gör puppilerna större), och sen fick vi vänta tjugo minuter på att de skulle bli större. Då passade vi på att gå ner till den avdelningen på Sasscha där jag alltid var förut. När de trodde det var reumatism vill säga. Så ditt gick vi, och kollade med sköteskorna om jag skulle till neurologen på fredag, (vi fick en kallelse förra veckan) men eftersom vi var på ögonmottagningen idag, så skulle vi inte dit på fredag. Men det visste vi inte så vi skulle komma tillbaka till sköteskorna och kolla med de när vi var klara hos ögonläkaren.

Så kom vi tillbaka, hon kollade, och jag hade oturen att de just nu installerar de nya kamerorna, så de kunde inte ta kort idag. men som tur var, hade de någon annan maskin som man ändå kunde fota med på något sätt. Sne åkte vi hem, jag hann inte till skolan, så jag åkte hem.

Det var inget onödigt besök. Det var riktigt trevligt faktiskt.

När alla håller andan...

Igår hade vi en såkallad lagkväll. Först möttes vi i ett centrum, och där åt vi middag.

Sen gick vi vidare till sporthallen. Där kollade vi på damlagsmatchen. För ett tag sen var de verkligen jättebra, men nu har de förlorat lite, men det betyder absolut inte att de är dåliga.

Så, de första två perioderna var tråkiga, mål, sen mål. stegfel, straff. Och så vidare.

Men tredje perioden blev mer spännande. Fjärde perioden var den bästa. Det var så spännande. Det blir mål. Sen mål. Det blir hela tiden lika och när perioden är slut står det 77-77.

Men någon måste vinna.

Så det blir förlängning på tio minuter. Lika igen de sista sekunderna.

Det är så spännande att vi skakar.

Det blir en till förlängning på fem minuter. Vi väntar spänt på resulatet. De sista minuterna leder vi ganska mycket, men i basket ska man aldrig ta ut vinsten i förväg. Allt kan hända. Så vi väntar. Slutresultatet blir 101-96 till vårt lag.

VINST! JAAA!

Och jag måste säga, för er som aldrig upplevt känslan, så är det mäktigt, när alla hejar, klappar, stampar, och i slutet sjunger:
- Vi älskar Skuru (klapp, klapp, klapp, klapp, klapp, klapp) Vi älskar Skuru...

Det går inte att förklara.
Det är mäktigt.

Jag trodde inte man kunde läsa tankar

Min kompis frågade mig idag vad jag tycker är jobbigast.

– Att inte vara frisk, svarade jag.
– Aha, så du menar att du vill vara dig själv igen?
– Ja, precis.

Som om hon läst mina tankar, för jag har aldrig sagt det till henne, och hon säger det som om det var det självklaraste svaret.

Ibland förstår folk mer än man själv förstår.

Handkirurgen...

Jaha. Då har man varit hos handkirurgen då. Men inte var det toppen. Nej. Han frågade hur länge jag haft ont, klämde på mina händer och sånt. Och såklart fick jag den frågan jag får minst en gång jag är på sjukhus.

– Har du ont i båda handlederna?

Ja, det har jag. Nu vet ni det. Han förklarade även, att om man skulle ta in jämnåriga, och göra ultraljud, så skulle flera av de ha ganglion. Så då var han inte säker på att det var just ganglion, som gjorde att jag hade ont. Han sa också att jag verkade ha ont i båtbenet också. Vad nu det är. Så, han skulle prata med röntgenläkarna, och vi skulle komma tillbaka den 27:e mars. Jag hatar att vänta. Men jag älskar det också. Som om man väntar på att något kul ska hända, det är då man riktigt längtar, man går och väntar. Suger extra länge på karamellen liksom. Men när det gäller att vänta på att komma till sjukhuset, känns det som en evig väntan.

Men jag antar att jag inte har något val.

Måndag, igen

Imorgon blir det av. Jag har lovat mig själv att inte bli sjuk. Och det tänker jag hålla.

Dagen idag var bra. Eller iallfall okej.

Vi har vikarie, eftersom vår lärare är i Brasilien. Så dagen började med att hon kom en halvtimme försent, så medans vi väntade på henne, så läste vi tyst. Sen kom hon och vi jobbade med Huset, som vi kallar det. Alla ska skriva en roman om ett hus, den ska innehålla 10 kapitel. Jag skrev på min Alpha Smart. Så det gick väl bra. Sedan var det rast. Sedan var det matte. Vi jobbar med procent. Jag tycker verkligen att matte är det tråkigaste som finns. Men men. Sedan lunch. Vi får alltid äcklg mat, men idag var de som jobbar i köket lite annorlunda. det har ju varit sportlov, så då tog de typ resterna från veckan, så först var det fisk sen tog de fram potatisbullar, sen köttgryta, sen pannkakor, sen kyckling, och så vidare. Jag åt pannkakor, det är ju gott. :D Sen var dte B-Språk, och jag har som sagt franska.

Så såg min dag ut ungefär.

Vad ska ni göra 10 november? Jag ska...

Har jag sagt att jag ska gå på P!nks konsert den 10 november? Inte? Okej, då vet ni det nu.

Nej, sådär skulle jag nog inte förklara det. Mer såhär:

Oj oj oj, vet ni vad jag ska göra den 10 november?!

Jag ska P!nks konsert på Hovet!! Jippi!

Hon är verkligen fantastiskt duktig, så cool och ändå så duktig. Hon skriver musik, sjunger, har sån utstrålning. Ja, allt har hon!

Hon och Otto är nog mina största idoler just nu.

När man kommer för sent...

Jag var ute och tänkt fota lite, men det fanns ju knappt något att fota, för isen har smält, och nästan all snö, så jag tog lite bilder och redigerade de, så här kommer väl några då. Jag kan inte lägga in fler nu, men de kommer sen.