Just det, vi frågade om jag skulle kunna spela basket igen. Men det trodde de inte, det var tveksamt. Fan, jag har levt för basket och allt runtomkring det i fyra år nu. Och nu rasar allt samman. Allt på samma gång.
Jag gråter så mycket att jag skulle kunna fylla en hel pool. Allt är försört. För många är det bara en sport. Men för mig är det en livsstil.
Det har varit mitt liv. Och nu är det över. Hur fan ska jag klara mig?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar