Ordspråket stämmer. I torsdags hämtade vi Otto på hans dagis, och då hörde vi genom en glasdörr, att han sa mitt namn och mumlade på sitt gulliga alldeles egna vis. Då vinkar min pappa till hon som han pratar med, och hon pekar på oss. Han skiner upp i ett megastort leende och säger:
- Tommer ni?
Han springer runt hela dagis och säger och pekar,
- Här leker vi med lego.
- Och här med bilar, och här klär vi ut oss.
- Här går vi på toa..
Och så vidare. Han är för söt. Jag älskar honom. För den han är. En liten gullunge. Med ett så stort hjärta. Han månar om alla. Charmar. Skrattar. Jag älskar honom så himla mycket.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Tack för ditt besök hos mig. Jag har ni läst din blogg och förstår att du har det tufft. Det är inte lätt att i den ålder du är, när det är så viktigt att "passa in" och vara "normal" att få sådana här problem.
SvaraRaderaJag hoppas innerligt att man snabbt hittar en ordentlig diagnos och att du kan få opereras och bli mycket bättre.
Styrkekram!